Avstånd
En hel natt var han borta. Han kunde inte ta sig hem. Och det var bara att acceptera att han tagit sig längre in i mitt hjärta än jag tänkt tillåta.
Såg framför mig hur han blev hemburen, blöt och stel, inget mer spring och svansviftningar i 360 grader.
Istället kom han galopperande över gården och jag ropade på honom med sprucken röst och grät. Av lycka.
Är så tacksam över att det gick bra.
Älskade Sigge.
